The time that still remains I'll use to redefine me (Find me...)
Det känns som att jag snart får byta adress till emobloggen, men fan, den här veckan har verkligen varit helt värdelös. Feber och förkylning har gjort så att jag varit helt orklös och så har den negativa hjärnhalvan jobbat för fullt.
Först och främst är jag ledsen och besviken över att den enda som tydligen vill fira min födelsedag med mig (förutom min familj då) är Gustav. Jag fyller äckliga 25 år och EN kompis vill fira mig. Det är fan i mig sorgligt!
Sedan är jag fruktansvärt förvirrad över hur jag känner. En känsla har smugit sig in i mig och jag vet inte om den är äkta eller om den bara är där för att jag känner mig ensam och bortglömd. Skulle det visa sig att den är äkta så finns det hundratals tankar som försöker ta död på den (flera personer också). Alldeles för många frågetecken helt enkelt.
I år har jag helt stängt av Julkänslorna. Det är vitt och vackert ute, men ingen Julkänsla har jag för det. Eller, jag hade det, men den försvann helt. Hade ångest när jag "julpyntade" idag, när jag vanligtvis brukar känna mig så där fluffig och rosa inombords. Inte ens ork för att slå in julklappar har jag och då, mina vänner, då är det jävligt illa.
Idag, på vägen hem från Konsum, halkade jag och slog mig också. Jag var precis nedanför trappen och slog i det nedersta trappsteget. Så typiskt och aj aj aj vad ont jag fick!
Häromdagen sa en på jobbet till mig att alla borde vara som mig, för att jag jämt är så glad och trevlig och skrattar nästan hela tiden. Väldigt fint sagt, men skulle man fråga någon som känner mig så skulle de nog mer beskiva mig som en negativ och sorgsen person. Nu får ni inte tro att jag är falsk på jobbet, för det är jag inte, jag trivs och mår bra där helt enkelt. Önskar bara att jag kunde känna så jämt. Jag vill vara glad och trevlig, inte en ensam och bortglömd crazy catlady...
Sen, värst utav allt: Jag fyller snart 25 och jag har inte kommit någonstans i livet. Om man jämför mot vad jag hade för 5 år sedan har jag ingenting nu.
Vissa går framåt, vissa går i cirklar, men jag, jag går baklänges. Jag hade allt och nu har jag ingenting!
"Oroa dig inte, du har ju hela livet bakom dig!"
Först och främst är jag ledsen och besviken över att den enda som tydligen vill fira min födelsedag med mig (förutom min familj då) är Gustav. Jag fyller äckliga 25 år och EN kompis vill fira mig. Det är fan i mig sorgligt!
Sedan är jag fruktansvärt förvirrad över hur jag känner. En känsla har smugit sig in i mig och jag vet inte om den är äkta eller om den bara är där för att jag känner mig ensam och bortglömd. Skulle det visa sig att den är äkta så finns det hundratals tankar som försöker ta död på den (flera personer också). Alldeles för många frågetecken helt enkelt.
I år har jag helt stängt av Julkänslorna. Det är vitt och vackert ute, men ingen Julkänsla har jag för det. Eller, jag hade det, men den försvann helt. Hade ångest när jag "julpyntade" idag, när jag vanligtvis brukar känna mig så där fluffig och rosa inombords. Inte ens ork för att slå in julklappar har jag och då, mina vänner, då är det jävligt illa.
Idag, på vägen hem från Konsum, halkade jag och slog mig också. Jag var precis nedanför trappen och slog i det nedersta trappsteget. Så typiskt och aj aj aj vad ont jag fick!
Häromdagen sa en på jobbet till mig att alla borde vara som mig, för att jag jämt är så glad och trevlig och skrattar nästan hela tiden. Väldigt fint sagt, men skulle man fråga någon som känner mig så skulle de nog mer beskiva mig som en negativ och sorgsen person. Nu får ni inte tro att jag är falsk på jobbet, för det är jag inte, jag trivs och mår bra där helt enkelt. Önskar bara att jag kunde känna så jämt. Jag vill vara glad och trevlig, inte en ensam och bortglömd crazy catlady...
Sen, värst utav allt: Jag fyller snart 25 och jag har inte kommit någonstans i livet. Om man jämför mot vad jag hade för 5 år sedan har jag ingenting nu.
Vissa går framåt, vissa går i cirklar, men jag, jag går baklänges. Jag hade allt och nu har jag ingenting!
"Oroa dig inte, du har ju hela livet bakom dig!"
Kommentarer
Postat av: Saga
Hörredudu, lilla DEPPO! Jag hade kommit till dig om jag inte var 30mil bort på din födelsedag och det vet du. Hur många firade med mig när jag fyllde 25då? Jonas! Och det var det... Du har din familj iaf... Vet hur det känns med julpyntandet känner precis likadant... Jeje... Ryck upp dig nu iaf :D Och angående det där andra så är det väl bara testa :D
Postat av: Petra
Nu tycker jag du inte ska ha någon åldersnojja vännen min. Jag kommer ju och firar med dig också om jag är välkommen.
Vem har sagt att du är negativ och sorgsen då?
Postat av: Emma
Jag vill fira dig :)
Postat av: Anonym
Du är inte ensam och bortglömd. Tro mig, det är du inte.
Öppna ögonen och se vilka som finns hos dig, det finns de som finns där för dig, ibland är de bara svåra att se :)
Trackback
