En begravning för själen

Ibland, från ingenstans, kommer det en osynlig slöja utav mörker och lägger sig över mig. Allt känns hopplöst, jag känner mig vilsen och natten vandrar i mina tankar. Ingen kan se den. Ingen kan förnimma den. Endast de som står mig närmast kan se döden i mina ögon och likgiltigheten i mina ord. Eller kan de?


Den stannar hos mig så länge den vill. Så länge den behöver. Tills den ännu en gång har tagit något från mig.


Innan den kom in i mitt liv fanns det hopp. Glädje, kärlek, värme och ett ljus i mina ögon. Nu återstår endast ett tomt skal. Ett livlöst inre, lika varm och kärleksfull som en bottenlös avgrund.
En dag kommer detta skal dö och tyna bort. Kanske kommer någon sörja och minnas, kanske faller allt i glömska. Vem bryr sig? Min själ dog för länge sedan. Ingen var där för att sörja, ingen brydde sig. Ensam stod jag där och såg den vandra mot Skuggornas Dal och sedan var den försvunnen för evigt...

Kommentarer
Postat av: robert

tungt och vackert

2010-06-21 @ 04:12:59
Postat av: Grimgoth

Härligt skrivet, känns igen lite.



sv:

Nice, där ser man, det är en trevlig stad.

Nu bor du?

Och varför flytta du då?

2010-06-21 @ 09:23:55
URL: http://grimgoth.blogg.se/
Postat av: Nocturnia

Oj, tack! Minns knappt att jag skrev detta ens. Så kan det gå när man är uppe och deppar på nätterna :P

2010-06-21 @ 18:06:32
URL: http://nocturnia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0