Chaos in My Mind
Jag har kommit till en punkt där jag är så äckligt trött på mig själv. Förbannad till och med.
"Livet är kompilcerat". Nej, det är fan jag som gör saker komplicerade. Istället för att ta den enkla och "rätta" vägen tar jag alltid den svåra som i slutändan bara leder mig vilse...
Jag skulle kunna skylla på min uppväxt. Att mina föräldrar aldrig lärde mig att tala om känslor. Jag skulle kunna skylla på gamla pojkvänner. De som ljugit, kränkt mig och tagit ifrån mig all tillit. Men nej, det är jag som gör detta, det är jag som utsätter mig själv för denna tortyr. Jag är den som är ansvarig och vad som än hänt i mitt förfluta så ska det inte bestämma över mig. Vad jag ska göra eller vilken väg jag ska gå. Likt fan gör det det...
Jag har kommit så jäääkla långt, men ändå står jag nu och håller mig själv tillbaka. Jag är så feg att det är skrämmande. Hur svårt kan det vara egentligen?
Detta är något jag måste göra, annars kommer jag aldrig komma någonstans. Och oavsett hur det går så kommer jag gå därifrån som en vinnare, för att jag vågade.
Men att ta det där första steget. Hur fan ska jag lyckas? Knuffa mig?!
Allt jag egentligen vill säga är...
Att jag aldrig känt mig så glad och lycklig som när jag är med dig.
Att du är det sista jag tänker på innan jag somnar, huvudrollsinnehavaren i mina drömmar, och den första jag tänker på när jag vaknar.
Att dagarna utan dig känns helt meningslösa och att nätterna utan dig är tortyr (även fast det innebär att jag slipper knö vid sängkanten utan täcke).
Att du kan få hela min dystra värld att stråla i kapp med solen utan att säga ett ord och hur ditt skratt och dina ögon får mitt hjärta att sjunga ut sina slag.
Att din famn känns som hemma och att minsta lilla beröring gör mig knäsvag.
Att du är den första som lyckats vinna mitt hjärta endast genom att vara dig själv och att jag aldrig tidigare känt något som ens varit i närheten av detta.
Att jag är livrädd för att du inte känner detsamma och att jag kommer förlora dig som vän.
Att jag är kär i dig och att jag antagligen har varit det en längre tid. Jag har bara inte förstått det förrän nu.
Jag skulle ge dig allting du pekar på, men bara när du inte hör vågar jag säga så...
Kommentarer
Trackback
