Einsamkeit in Ewigkeit?


Jag har börjat känna mig så fruktansvärt ensam på sistone. Ingen att mysa med. Ingen att skratta med. Ingen att gråta med. Ingen att pyssla om. Ingen att älska...
Att skaffa pojkvän är ju knappast svårt, men är man så pass kräsen som jag är, ja då är det i princip omöjligt.
Eller, kräsen!? Att träffa någon som inte slår en. Eller någon som inte beter sig som en fjortonårig tjej. Eller någon som faktiskt bryr sig om en för den man är. Eller någon som inte prioriterar allt annat före en... Är det så mycket begärt? För så verkar det. Eller så är jag en svin- och idiotmagnet!?

Ibland önskar jag nästan att jag var ful. Då skulle man ju åtminstone träffa någon som vill ha en för den man är...

"Meine Augen sind so dunkel,
Auch sind die Visionen schwarz,
Schwarz wie die Nacht"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0