Nocturnia

Osyrat kornbröd

För ca åtta bröd:

• 3dl kornmjöl
• drygt 1dl vatten.

Blanda ihop till en deg. Värm en brödlagg över elden (eller en stekpanna på spisen). Tag en bit av degen motsvarande en valnöt, rulla till en boll och platta till. Kavla ut så tunt du kan (som pepparkaksdeg) till en rund platta. Lägg på brödlaggen och grädda över elden (eller på hög värme på spisen) ca 30sekunder på varje sida. Fortsätt kavla och grädda tills degen tar slut. Effektivast är att vara två om arbetet.

 

Bröden bör ätas direkt, men kan frysas in och värmas. De är goda till all vikingatida mat men också som smörgåsar med smör, messmör eller färskost på.

Färskost (skir)

Riktig skir ska tillverkas av opastöriserad sur mjölk. När mjölken pastöriserats så ruttnar den istället för att surna, så som surrogat får vi använda filmjölk. Resultatet blir inte riktigt detsamma, men lika gott. Låt den sura mjölken (eller filmjölken) rinna av i ett durkslag med en handduk i. Vasslan kan du behålla och använda istället för vatten till brödbak. Skiren kan användas direkt när den runnit av till lämplig bredbar konsistens. Den kan också kryddas med t ex vitlök, gräslök eller kummin. Skiren håller inte länge men kan torkas för att sedan användas i grytor.

Kornmjölsgröt

Gröt var den viktigaste basfödan i vårt gamla bondesamhälle och spelade troligen en mycket viktig roll även under vikingatiden. Till vardags gjorde man gröten på vatten och åt den som den var. Till fest gjorde man den på mjölk och åt med smörhåla (en klick smör som fick smälta i mitten). Egentligen ska gröt ätas med egen sked ur en gemensam gryta. Det är därifrån uttrycken "håll dig på din kant" och "att hamna i smöret" kommer.

 

Gröt gjord på kornmjöl vilket troligen var det vanligaste under vikingatiden, även om andra sädeslag också kunde användas. Troligen användes mjöl eller krossade korn till gröt. Den typ av valsade flingor vi ofta använder idag är en modern uppfinning. Till 4 portioner tar du:

• 1 liter vatten eller mjölk
• 3 dl kornmjöl
• 0,5-1 tsk salt

Koka upp vatten och salt och vispa ner mjölet lite i sänder. Låt gröten koka sakta i ca 10 minuter under omrörning. Servera med mjölk och smörhåla och/eller honung.

Nässelsoppa

Snart är våren här och nässlorna sticker upp sina späda skott. Nässelsoppa är ett enkelt och gott sätt att ge sig själv en riktig vitamin- och mineralkur, något som säkert behövdes efter den långa vintern även under vikingatid. Till 4 portioner tar du:

• ca 2 liter färska nässlor
• ca 2msk smör
• 2msk vetemjöl
• 1 liter vatten
• 2 grönsaksbuljongtärningar
• (salt, ½-1 tsk timjan eller mejram eller ½-l dl hackad gräslök)

Skölj nässlorna väl. Koka upp vattnet och lägg ner nässlorna. Koka ca 5 minuter och skilj sedan nässlor och spad, men spara spadet. Hacka nässlorna. Smält smöret i en gryta. Lägg i nässlorna och låt dem fräsa ett par minuter. Strö över mjölet och rör om. Späd med spadet, lite i taget och låt koka upp. Tillsätt smulad buljongtärning och koka 3-4 minuter. Smaka av med kryddorna och servera med kokta ägg, frikadeller eller prinskorv.

Rökt fisk

Ett vanligt sätt att konservera mat förr i tiden var rökning, och det fungerar utmärkt för fisk. Det är ganska enkelt att röka sin fisk själv.

 

Bygg först en "rökkåta". Luta fyra slanor mot varandra och knyt ihop dem i topparna. Fläta ett galler av tunna kvistar och bind fast det i ställningen ganska långt ner (men tänk på att du ska ha en eld i botten). Täck över ställningen med ett skinn eller tätt tyg (gärna ylle som inte är så lättantändligt). Samla ved till elden. Allra bäst är al eller en, helst murken vilket ger mycket rök. Undvid gran och fur eftersom de är för kådrika.

 

Rensa fisken, men lämna ryggbenet kvar. Är fisken stor skär du skåror så att röken kommer åt bättre. Lätt fisken på det flätade gallret och tänd elden. Täck över med skinnet eller tyget, men lämna lite luftinsläpp längst ner. Hur lång tid rökningen tar beror på storlek och kvalitet på fisken och veden. Småfisk kan ta mindre än 10 minuter, medan större fisk kan ta några timmar.

 

Naturligtvis kan du också fuska och köpa färdigrökt makrill eller böckling i affären.

Kokt svinmålla

Svinmållan är en gammal matväxt som blivit nästan helt bortglömd idag. Om den odlades eller plockades vild vet man inte, men stora fynd av svinmållefrön från bronsåldern kan tyda på odling. Åtminstone sedan dess och fram till nästan idag spelade svinmållan ungefär samma roll i matlagningen som spenaten gör nu. Faktum är att svinmålla är både mjällare och godare än spenat. Man kan också äta den som sallad.

 

Svinmålla hittar du idag som ogräs i dikesrenar och planteringar. Den har flera nära släktingar, vägmålla och spjutmålla, som också duger bra. Mållan kokas som spenat. Räkna med så här mycket till fyra personer:

• 500 g färsk svinmålla
• 2dl vatten
• 2 kryddmått salt

Skölj mållan. Koka upp vatten och salt. Lägg i mållan och koka ca 5 minuter. Häll bort kokspadet och låt mållan rinna av. Servera med en klick smör.

 

Fenrisulven, Hel och Midgårdsormen - Lokes monstruösa barn


Tillsammans med jättekvinnan Angerboda fick Loke tre monstruösa barn: Jormungand (Midgårdsormen), dottern Hel, som var halvt levande, halvt ett lik, och den väldiga Fenrisulven. Dessa varelser hade allihop en särskild plats i mytologin, där Midgårdsormen och Fenrisulven skulle krossa Tor respektive Oden vid Ragnarök. Oden samlade ihop Lokes avkomma, men gudarna kunde inte ha ihjäl dem, så man måste komma på andra sätt att hantera dem på.
Gudarna blev alla mycket bekymrade när man upptäckte att Loke hade avlat de här tre varelserna. De hade hört profetior om att de tre syskonen så småningom skulle ställa till med stor förödelse. Oden skickade ut gudarna för att föra avkomman till Asgård. Först slungade Oden ner Midgårdsormen i havet som löpte runt världen. Där växte den tills den nådde runt hela världen och till slut bet sig själv i stjärten. Sedan placerade Oden Hel, Lokes ohyggliga dotter, som väktare av de dödas land Nifelheim, där hon fick till uppgift att ge mat och husrum åt alla de döda som hamnade där. Fenris, den fruktade vargen, behöll asarna hos sig själva, så att den fick växa upp i Asgård, men det var bara Tyr som var modig nog att ta hand om den.

Gleipner - Tyr och Fenrisulven


När asarna såg hur väldig Fenrisulven började bli beslöt de att fjättra honom. De kom till ulven med en väldig järnboja och föreslog att han på lek skulle pröva sin styrka mot den. Ulven tyckte inte att det var så mycket bevänt med den, så han lät dem få som de ville. När bojan var fästad slet sig ulven fri med en enda spark.
Gudarna smidde snabbt en ny boja, som var dubbelt så stark, och uppmanade ulven att pröva den på nytt med argumentet att han skulle bli vida känd för sin styrka om han kunde befria sig från den. Ulven var angelägen om att bli känd, så han lät sig bindas på nytt. Även om han fick kämpa lite mer för att komma loss, så gick det ändå ganska fort.
Asarna började bli oroliga för att de aldrig skulle kunna fjättra Fenrisulven, så de sände efter dvärgarna, som skapade bojan Gleipner. Gleipner var tunn som ett sidenband, men tillverkad av sex magiska ingredienser: kattens fotsteg, kvinnors skägg, fiskens andedräkt, bergets rötter, björnens senor och fåglars spott. Asarna tog med sig Gleipner till Fenrisulven, som tittade misstänksamt på den.
"Jag tror inte jag blir ryktbar av att bryta en så tunn boja", sade han, "och är det smitt av magi, tar jag det inte på mig hur tunt det än är."
Asarna sade att han säkert kunde bryta ett så skört band, men tanke på de väldiga järnkedjorna. "Kan du inte bryta dig loss från det här, så kommer vi att befria dig, för då kommer du inte att vara något hot mot oss."
Ulven svarade: "Om jag inte kan befria mig själv kommer jag få vänta länge på att ni ska befria mig, så jag bryr mig inte så mycket om leken längre. Men för att ni inte ska se god vilja."

Asarna såg på varandra utan att veta vad de skulle göra, tills Tyr anmälde sig frivilligt att lägga sin hand i ulvens mun. Då lät mig Fenrisulven bindas, men ju hårdare han sparkade, desto starkare bands han av bojan, så att han inte kunde befria sig. Då skrattade asarna - utom Tyr, som hade förlorat handen.

Sedan den dagen står Fenrisulven bunden i Jotunheim med ett svärd i munnen med udden upp i överkäken. Ifrån bestens gap så rinner det fragda som bildar ån Von. I Völvans spådom berättas det att i Ragnarök skall den slita sig loss och kämpa i det sista slaget mot asagudarna tillsammans med bl.a. Loke och sitt syskon Midgårdsormen. Han ylade i sin fångenskap ända till dess. I hans gap som sträcker sig från jorden till himlen ska Oden förgås i gudaskymningen. I gengäld kommer Odens son Vidar att slita upp Fenrisulvens käftar.

Gere och Freke, Garm, Månegarm, Hate och Skoll - Andra vargar i nordisk mytologi


Gere och Freke är Odens två vargar. Oden brukar ge dem allt kött som serveras honom i Valhall då han själv föredrar vin och mjöd. Gere betyder "den glupske" och Freke "den spjuthuggande".

Garm är Hels människoätande varghund med ständigt blodig bringa, som fjättrad med järnkedjor vaktar ingången till de dödas rike Hel vid Gnipahålan. I Snorres Edda slipper den lös vid Ragnarök och kämpar mot Tyr. Garm lyckas slutligen sluka Tyr, men Tyr får sin hämnd genom att, inifrån, penetrera varghundens hjärta med sitt svärd.

Månegarm var i nordisk mytologi en varg som levde i Järnskogen. Han levde av blodet från döende människor och förföljde månen vilket ledde till månförmörkelse. Han orsakade också solförmörkelser genom att skvätta blod omkring sig så att solen svartnade.

Hate är en varg som springer före ljusdisen Sol och hennes två hästar på himlavalvet. Han är son till Fenrisulven och bor i Järnskogen. Namnet Hate betyder "hataren".
Skoll är den varg som jagar efter solgudinnan Sol. När elementen försvinner före Ragnarök är det Skoll som slukar Sol. Skoll betyder "svek'"

---

Fenrisulven är en utav mina absluta favoriter i nordisk mytologi. Jag älskade att höra myten om Gleipner när jag var liten och min ena katt heter till och med Fenriz. Valde att stava med z efter "blackmetal-Fenriz", då jag lyssnade en del på Darkthrone och Isengard när jag var yngre.

Idun - Den eviga ungdomens gudinna


Idun (hon som förnyar) tillhör asarnas släkte. Hennes make är skaldekonstens gudom Brage (den förträfflige).
Idun vakar över de gyllene äpplena som hon förvarar i ett skrin. Dessa äpplen skänker evig ungdom åt dem som tar sig en tugga utav ett av dem. Eftersom Idun låter gudarna smaka på hennes äpplen, åldras de inte utan bevarar sin ungdomliga vigör.
Idun bär med sig sina gyllene äpplen vart hon än går. Detta innebär att hon är begärlig för gudarnas fiender.

Loke och Idun - Bortrövningen utav Idun och hennes äpplen


En gång ordnade den illvillige Loke så att både Idun och äpplena kunde rövas bort av en jätte, men det var samtidigt Lokes list som upphävde katastrofen genom att han även hämtade tillbaka Idun.

En jätte vid namn Tjatse fångade en dag Loke och vägrade släppa honom fri om han inte lovade att locka ut Idun med sina äpplen ur Asgård. Loke gick genast med på saken och berättade för Idun att han i skogen hade sett äpplen som som kanske kunde vara värdefulla och att hon borde ta med sig sina egna äpplen som jämförelse. Så snart de var utanför Asgård dök Tjatse upp i örnhamn och fångade både Idun och äpplena och förde henne hem till sig.
När Idun och äpplena hade försvunnit började gudarna snart att påverkas, genom att de åldrades. De möttes för att diskutera Iduns försvinnande och fann snart att hon senast hade setts lämna Asgård i sällskap med Loke. Loke greps och hotades med både tortyr och snart död. Vettskrämd lovade han att ge sig ut att leta efter Idun om bara Freja kunde låna honom sin falkhamn.
Förvandlad till en falk flög Loke till Jotunheim och kom till Tjatses bostad. Tjatse var inte hemma, så Loke fann Idun ensam. Han förvandlade henne snabbt till en nöt och flög hem mot Asgård med henne i klorna.
När Tjatse återvände hem och upptäckte att Idun var borta förvandlade han sig åter till en örn och tog upp jakten. Asarna såg falken komma flygande med nöten och med örnen efter sig, varför man tände en eld inne i Asgård. Loke i falkhamn flög in över muren och dök rakt ner, men Tjatse kunde inte hejda flykten i tid utan flög rakt in i lågorna och fattade eld, varefter asarna slog ihjäl honom. Loke hade därmed både varit den som ordnat så att Idun kunde rövas bort och den som sedan såg till att hon återbördades.

Lyss, den sköna slumrar ej
Om natten som sig bör.


Så ve den som i hennes famn
Av röda kyssar dör.


Tag i akt min varning nu
Om drottningen från Hades:


Ty fyra sekel har förflytt
Sen hon i jorden lades.
 

Ändock vandrar hon var natt
Och törstar efter blod


Och ingen vet om henne mer
Än det som på graven stod:


"IBI CUBAVIT LAMIA"

Lamia, Mormo och Gello - Demoner som dödade barn


"Ty när alla de barn som fötts åt henne [Lamia] dog, blev hon nedstämd över detta missöde, och i avundsjuka mot andra kvinnors fruktsamhet befallde hon att de nyfödda skulle rövas ur deras famnar och dödas på fläcken"
(Diodorus Siculus Bibliotheca historica, 20.41.3)

I de folkliga föreställningarna under antiken förekom en rad väsen eller demoner som drevs av en outsläcklig lust att döda och förgöra barn och unga kvinnor. Dessa illasinnade väsen - vilka tillhörde gudinnan Hekates anhang - hade en rad namn, bland annat Lamia, Mormo, Mormolyke, Empousa och Gello, vilkas mytologiska motsvarigheter var Lamia, Gello och Mormo. Det gemensamma för dessa väsen var att de förkroppsligade det folk fruktade mest, nämligen att familjen inte skulle fotleva. Dessa väsen betecknas i de antika källorna omväxlande som demoner, spöken, vilddjur och monster. De namn som användes om dessa väsen, är egentligen adjektiv vilka beskriver dem: mormones betyder helt enkelt de "fruktansvärda" och lamiae "slukarna", det vills säga de som åt människokött.

I myten beskrivs Lamia som ett vederstyggligt monster - smutsig med en sälliknande stank, fjärtande, ful, fet och hårig och försedd med stora hängbröst samt faktiskt även testiklar. Det berättas också att Lamia kunde ta ut sina ögon, och hur hon lade dem i en flaska eller kopp då hon söp eller sökte vila. I en del berättelser beskrivs hon som en ursprungligen underskön drottning som hade en kärleksaffär med guden Zeus, och hur dennes hustru Hera lät döda hennes barn av hämndlystnad, drev ut henne i öknen eller ödemarken där hon förvandlades till ett bestialiskt vilddjur. En del hävdar att hon var mor till havsmonstret Skylla eller till det första oraklet i Delfi, ytterligare andra att hon förlorade samtliga sina barn. Driven av avundsjuka och vrede slukade hon andras barn och foster.

Lamia och Empuosa - Manslukerskor och köttätande demoner


"...den här fina bruden är en av de så kallade empousai, de som folk i allmänhet kallar Lamia eller Mormolyke. De tycker förvisso om sex, men allra mest älskar de mänskligt kött, och de använder sex som lockbete för dem de vill äta"
(Flavius Filostratos Vita Apollonii (Apollonio's liv), 4-25)

I en historia hämtad ur Apuleius Den gyllene åsnan, blir offret först dränerad på all energi och livslust, och töms senare på blod och får hjärtat utslitet ur kroppen av en lamia. I modern litteratur om vampyrism jämnställer man ofta lamiai med vampyrer, men detta är missvisande. Vampyren är ett väsen som hör hemma i de östeuropeiska kulturerna och kan ses som en variant av en gengångare, men med den egentligheten att den förblir i gränslandet mellan levande och döda genom att den hämtar livskraft ur sina offers blod. Visserligen finns en del likheter mellan vampyrer och lamiai, men medan den förstnämnda är kroppslig är den sistnämnda det inte.

För att veta mer om Lamia, vampyrer och de andra nämnda demonerna råder jag er att läsa "Sagor och svartkonst under antiken" av Camilla Asplund Ingemark och Dominic Ingemark. Det är även från den boken jag tagit denna fakta.

Det är detta jag nämnt i tidigare inlägg. Den nya kategorin är ingen mindre om mytologi. Här kommer jag ta upp en massa olika väsen, sägner och andra trevligheter. Mest intresserad är jag ju utav fornnordisk, grekisk och östeuropeisk mytologi, men det kan nog dyka upp andra spännande saker ibland också :)