Nocturnia

I natt skulle jag spela in en dokumentärfilm i Frölunda om zombiesar som blev illa behandlade. När folk dog så dog de inte längre på riktigt. Kroppen började förmultna och de kunde inte längre fungera normalt, de hade ett starkt behov av att äta kött, men de hade fortfarande tankar och känslor och vissa av dem kunde till och med prata. Myndigheterna ville inte att de skulle bli särbehandlade, så istället för att låsa in dem någonstans placerade de ut dem i samhället. I Frölunda började det dock gå illa. De dagliga köttleveranserna hade uteblivit och zombiesarna började bli aggressiva. Väl på plats kände jag av en fientlig och otrygg stämning och det dröjde inte länge innan det hela spårade ut och blev våldsamt. Människor började trakasseras, bli nedslagna, mördade och till och med uppätna. Till slut handlade det om överlevnad. Jag klarade mig dock fint tills jag såg en kille som jag trodde var vid liv, men som inte var det. Han var riktigt snygg och han hade svart och grönt hår, så jag sa till honom att "Vi är ju som gjorda för varandra, höhö". Han tittar på mig och ler, samtidigt som han plockar upp en kofot. Han säger något osammanhängande och jag inser att fan, han är ju DÖD! Mina ord har tydligen fått honom att tro att vi faktiskt är gjorda för varandra och därför måste han nu döda mig, så att vi kan vara tillsammans på riktigt. Levande och döda får nämligen inte umgås och det vill de heller inte. Hur som helst börjar har svinga kofoten mot mig, knuffa mig nedför trappor osv osv. Jag tror att han ska lyckas när PANG! En ambulans dyker upp från ingenstans och kör ihjäl honom (så att han dör på riktigt). Ambulansförarna hjälper mig upp på vinden (?!) där de bjuder mig på te och smörgåsar. Sen var äventyret slut, haha ;)