Nocturnia

 

Her skin is white cloth,
and she's all sewn apart
and she has many colored pins
sticking out of her heart.

She has many different zombies
who are deeply in her trance.
She even has a zombie
who was originally from France.

But she knows she has a curse on her,

too close to her,

Det är fan tragiskt hur vissa människor beter sig. Särskilt människor man en gång kallade för vänner. Speciellt när man inte ens vet vad tusan man gjort för att de ska bete sig som svin mot en.
Hur de väljer att endast höra en tiondel av vad man säger. Hur de försöker utmåla andra som "the bad guy" utan att ens tänka tanken att det kanske är de själva som betett sig illa. Men neeej, det går ju inte, de som är så jäkla bra och duktiga, de har ju aldrig gjort något fel. De bara ger och ger och andra är så elaka som bara tar utan att ge något tillbaks. Eller?

Jag måste erkänna att jag ett tag mådde dåligt över hur vissa helt plötsligt vänt mig ryggen och sagt elaka saker till mig utan en anledning. Det gör jag däremot inte längre, nu är jag bara glad över att slippa dessa patetiska människor. Jag behöver inte "vänner" i mitt liv, då är jag hellre helt ensam. Man kan dock hoppas att dessa människor en vacker dag växer upp och slutar låtsas. Tragiskt vore bara förnamnet annars :)

Livet är på topp annars! Jobbar massor, därav den dåliga uppdateringen, men jag trivs ändå kanonbra med grabbarna på jobbet. Privat är det prima också. Imorgon ska jag träffa mami och på kvällen får jag finbesök från Jönköping ^^
Har även en hel del skojiga saker att se fram emot i höst/vinter. I love my life! :D

- Det är omöjligt, sa Tvivlet.
- Det är farligt, sa Rädslan.
- Det är onödigt, sa Förnuftet.
- Prova ändå, viskade Hjärtat...

 

I refuse to break down
I won't cry, I won't cry
How come I never fall in love?
I wonder why, I really wonder why

The plan I had for my life
It seemed so right
I thought I had it all figured out
Now I need a place to hide
Cause I lied, I lied to myself, that's right

Vissa är ensamma för att de jobbar för mycket och helt enkelt inte hinner med. Andra är ensamma för att de själva väljer att vara det. Vissa har "vänner" som motarbetar dem, vissa har bara otur... Jag däremot, jag tänker inte tillhöra någon utav dessa kategorier. Visst, jag kommer säkerligen inte träffa Honom idag, eller imorgon, eller ens de närmaste åren, men jag vet att jag kommer göra det. En dag när jag allra minst anar det...
Tills den dagen kommer ska jag från och med nu bara lägga tid och energi på en enda person, den som betyder allra mest - jag själv. Jag tänker inte sitta hemma och vänta, jag ska istället se till att ha så roligt jag bara kan, för vem vet, en dag är det kanske försent?

Nu ska jag strax möta upp Maulin på stan. Jag ska boka tatueringstid(er) och sedan ska vi hem och göra oss snygga(re) och dricka drinkar, för ikväll blir det röj med MAD SIN! :D

 

Det är jobbigt när något förändras och man inte vet hur andra ser på det. Ska man svälja stoltheten och fortsätta som innan, fråga hur det ligger till, eller helt enkelt vänta och se...?

 

Jag brukar alltid säga att man behöver dalar i livet för att uppskatta topparna, men jag börjar ärligt talat tvivla på det. Det känns mer som att livet ger en små toppar för att fallet ner till botten ska bli värre.

 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Hur ska man orka med den gråa vardagen när allt bara känns meningslöst? Varför fortsätta kämpa när man ändå aldrig kommer någonstans?

 

Likt Sisyfos i Hades som med svett och möda i evighet rullar en ofantlig sten uppför en backe kämpar jag med min egna sten - livet!

Det enda jag vet säkert är att jag kommer misslyckas, att döden är oundviklig, likt fan kämpar jag.

 

Bli inte oroliga nu, jag vill inte dö. Nej, jag är nog redan död, på insidan...

 

 

From here to Hell, all alone, I have wandered
From here to Hell, and back, in all those years
From here to Hell I have seen all the pain in the world
I have been lost and can’t be found

I hear a tortured howl in the distance
Could it be another of my kind?
Or is it just yet another echo of my fate,
the devil laughing in my face?

Har precis haft tre dagars ledighet, har nu tre kvällars jobb framför mig och sen har jag tre lediga dagar till. Känner mig faktiskt rätt bortskämd ;)

På tal om något helt annat... Det senaste året har jag insett hur skadad jag faktiskt är. Alltså, hur jag alltid förväntar mig det värsta från människor. Det är lite obehagligt att tänka på hur pass mycket andra människor ändå formar en. Att saker långt bak i ens förflutna fortfarande påverkar nutiden.
Men, men, det gäller väl att inse att man faktiskt kan påverka sin egen framtid och att man måste våga för att vinna. Ibland lyckas man, ibland förlorar man. Men ärligt talat, ett liv utan risker, ett liv på den "säkra" sidan, är det verkligen något att ha? Nej, ibland får man helt enkelt ta klivet ut i det okända och hoppas att marken fortfarande håller.

"Lämna det bakomflutna före dig!"

The fountain of sadness is deeper than the ocean...

 

Jag är ett känslomässigt vrak idag. Grät större delen utav min vakna tid igår och somnade inte förrän efter 8 ( i morse) någon gång. Sedan har telefonen ringt från klockan 10 och fram tills nu. Har fortfarande feber (var hemma igår), men måste tydligen jobba ikväll.

 

Jag känner mig som en oönskad och otillräcklig besvikelse och den känslan vägrar släppa taget om mig. Kanske för att det stämmer...

 

 

When I am dead, lay me in a mound.
Place my weapons by my side for the journey to Hall up high.
When I am dead, lay me in a mound.
Raise a stone for all to see runes carved to my memory...

Idag var en bra dag, i alla fall om man jämför mot igår. Hade faktiskt riktigt roligt på jobbet, "skällde ut" min personalansvarig och bad om förflyttning till dagen och tro det eller ej så fick jag beröm. Fick höra att jag får alla andra från Lernia att framstå som helt inkompetenta då jag är så duktig och bygger felfritt ;)
Chefen pratar fortfarande inte med mig, men med tanke på att han mest skäller på folk hela tiden kanske jag ska ta det som något bra istället? :P

Sen händer det lite annat som jag ser fram emot. Spännande, spännande ^^

Hur som helst, det känns bättre nu. Jag kanske bara behövde ventilera mig lite? Grät ju som en snorunge igår, tårarna bara rann och jag kunde inte stoppa dem. Gråter sällan nu för tiden, men jag behöver nog få ur mig lite känslor emellanåt. Nästa gång tar jag det nog hellre hemma dock, haha.

Ah, han är ju bara för bra! Sen att allt han säger är sant också...

Gah, jag har en idé! Jag tänker inte berätta vad det är just nu, ifall att det inte blir något av det, men åååh! Kanske kan mina drömmar ändå föra mig sig något gott? :D

När min gamla psykolog en gång sa till mig att jag borde bli manusförfattare blev jag förbannad på honom. Där hade jag bett om hjälp för mina ständiga mardrömmar och han ger mig yrkesrådgivning?
Idag kan jag dock hålla med honom lite. Visst, jag plågas fortfarande av hemska mardrömmar som gör att min sömn snarare tar energi än ger, men ibland alltså. Hade manusförfattarna i Hollywood haft ens en hundradel av den fantasin jag har i mina drömmar så skulle vi slippa en massa remakes och annat skräp ;)

Bara det senaste dygnet har jag drömt detta:

- Jag och en massa människor ska dyka ner och undersöka vraket av Titanic. Vi blir attackerade av hajar och en massa annat strular hela tiden. Till sist svetsar vi upp en lucka i vraket och ut därifrån kommer det en hel arme av zombiesar. De börjar givetvis mumsa på mina kompisar och jag får simma som en tok.

- En grupp tjejer och jag är ute i en skabbig stuga i skogen. Vi träffar ett gäng killar och börjar festa, men helt plötsligt blir killarna våldsamma och så börjar katt och råtta-leken. Nere i källare hittar vi en "satanist-håla", haha. Pentagram överallt, ett stort altare och nakna, döda tjejer i stora fågelburar. Stora demonliknande figurer sitter i hörnen och ser på. De verkar vakta något, men bryr sig inte om oss. En efter en blir tjejerna mördade och sen är det bara jag och en tjej kvar. Vi lyckas tillsammans ta kål på några, så till slut är det bara två killar kvar också. Den andra tjejen börjar då försöka flirta med dem, säger att vi kan ha skoj istället för att slå ihjäl varandra. Killarna säger att de går med på det så hon börjar helt plötsligt strippa. När hon är helt naken bär den ena killen upp henne och spetsar henne sedan på någon sorts staty (ni kan sägert gissa på vilket sätt han spetsar henne).

- Jag är där, men ändå inte. Jag ser mig själv genom någon annan. Jag är fastbunden, blir torterad och hotad. Får sedan se en annan tjej bli torterad, lemlästad och dödad framför ögonen på mig.

Hm, mycket jakt och död. Kanske känner jag mig stressad? Dags för förändring? Eller har jag bara sett för mycket skräckfilm helt enkelt? :P

I natt drömde jag att jag jobbade på vänstersidan av banan och att jag var höggravid. Helt plötsligt gick vattnet, så jag lade mig vid sidan av banan och födde. Kom sedan på att "vad fan, jag vill ju inte ha barn", så jag virade in ungen i en filt och la den i handskfacket i en utav bilarna. Fortsatte sedan att jobba som vanligt, men efter några timmar fick jag ångest, jag kunde ju faktiskt adoptera bort det stackars livet istället. Så jag larmar och en gammal gubbe kommer dit och blir fly förbannad när jag berättar allt för honom. Dock blev han inte arg pga det med barnet, utan för att jag inte visste vilket löpnummer bilen hade, haha xD

Drömde ännu mer sen... En på jobbet var tydligen kär i mig, så han "puttade in" en kattunge under min ytterdörr. Kissen kunde prata, så den berättade detta för mig. Haha hur sött var inte det då? :D

Mycket jobbdrömmar nu, men så blir det när man spenderar nästan all sin vakna tid där.