Nocturnia

 

Det känns som att jag snart får byta adress till emobloggen, men fan, den här veckan har verkligen varit helt värdelös. Feber och förkylning har gjort så att jag varit helt orklös och så har den negativa hjärnhalvan jobbat för fullt.

Först och främst är jag ledsen och besviken över att den enda som tydligen vill fira min födelsedag med mig (förutom min familj då) är Gustav. Jag fyller äckliga 25 år och EN kompis vill fira mig. Det är fan i mig sorgligt!

Sedan är jag fruktansvärt förvirrad över hur jag känner. En känsla har smugit sig in i mig och jag vet inte om den är äkta eller om den bara är där för att jag känner mig ensam och bortglömd. Skulle det visa sig att den är äkta så finns det hundratals tankar som försöker ta död på den (flera personer också). Alldeles för många frågetecken helt enkelt.

I år har jag helt stängt av Julkänslorna. Det är vitt och vackert ute, men ingen Julkänsla har jag för det. Eller, jag hade det, men den försvann helt. Hade ångest när jag "julpyntade" idag, när jag vanligtvis brukar känna mig så där fluffig och rosa inombords. Inte ens ork för att slå in julklappar har jag och då, mina vänner, då är det jävligt illa.

Idag, på vägen hem från Konsum, halkade jag och slog mig också. Jag var precis nedanför trappen och slog i det nedersta trappsteget. Så typiskt och aj aj aj vad ont jag fick!

Häromdagen sa en på jobbet till mig att alla borde vara som mig, för att jag jämt är så glad och trevlig och skrattar nästan hela tiden. Väldigt fint sagt, men skulle man fråga någon som känner mig så skulle de nog mer beskiva mig som en negativ och sorgsen person. Nu får ni inte tro att jag är falsk på jobbet, för det är jag inte, jag trivs och mår bra där helt enkelt. Önskar bara att jag kunde känna så jämt. Jag vill vara glad och trevlig, inte en ensam och bortglömd crazy catlady...

Sen, värst utav allt: Jag fyller snart 25 och jag har inte kommit någonstans i livet. Om man jämför mot vad jag hade för 5 år sedan har jag ingenting nu.
Vissa går framåt, vissa går i cirklar, men jag, jag går baklänges. Jag hade allt och nu har jag ingenting!

"Oroa dig inte, du har ju hela livet bakom dig!"

Helt plötsligt har alla skaffat sig flick-/pojkvänner och vet ni vad, jag har ett meddelande till er: Dra åt pipsvängen!

Har tänt ljus i hela lägenheten nu. Har tänkt en hel del på nära och kära som har lämnat oss och jag hoppas nu att de funnit ro (fast jag tror på reinkarnation, så egentligen hoppas jag väl att de har det bra i sina nya liv).

Ska nog lägga mig redan. Är som en zombie idag, ännu mer ont i kroppen och fryser som en gnu gör jag. Behöver nog få mig lite mer sömn i natt också, 3-5 timmars sömn funkar inte i längden.
Kommer antagligen sova bort hela söndagen, min lediga dag, haha. Måste dock försöka städa, tvätta, diska och laga mat då också! Hur ska jag orka det? :S Aja, det fixar sig säkert! Även om jag inte får mycket ledigt nu så slipper jag ändå den där jäkla helgångesten jag brukade ha. Nu är det måndagsångest för hela slanten istället ;)
Sedan, om jag får jobba övertiden på lördag, så kommer det betyda ca 1200:- extra i plånboken sen. Inte helt fel! CASH IS KING!

Kommer inte bry mig om att kolla hur det går i valet på söndag heller. Kommer bara ha ont i magen och vara orolig i sånt fall.
Ignorerar Facebook också, då jag (dessvärre) har vänner som är vänster, i dessa tider. Alla får tycka som de vill, men många av dem ska jämt tvinga på folk deras åsikter. De påminner starkt om Jehovas vittnen. Gillar inte extremister överhuvudtaget, lagom är bäst, men extremvänster/kommunister är fan i mig värst utav alla!
Jag hoppas i alla fall på en fortsatt blå regering och att ett visst parti tar sig in i riksdagen. Blir det en röd regering funderar jag nästan på att lämna landet. En stadsminister som hatar allt som är genuint svenskt och har ljuset tänt fast ingen är hemma, det borde ingen vilja ha. Inte ens sossarna själva!

Sen, innan jag säger godnatt, måste jag bara säga att jag hoppas att någon tycker att jag är rasistisk nu när jag skrev elakheter om Jehovas vittnen. Fast, det kanske bara funkar när det gäller muslimer?
Har dock aldrig förstått det där med att det är rasistiskt att säga något ont om en religion. Jag gillar ingen religion, är jag kanske nazist då? ;)

Nu vill jag inte se en massa elaka kommentarer här imorgon! Ha lite humor va :D

Godnatt Benjamin!

Jaha, ännu en gång väljer livet att ge mig citroner och jag vill varken göra saft av det eller skölja ner dem med Tequila.

Jag fick göra testet hos en sköterska som tyckte att mina "blåsningar" blev så bra så jag inte behövde göra om dem. "Det ser bra ut", sa hon till och med. Fick vänta på att en läkare skulle titta på reslutaten och blev sedan inkallad till henne. Hon sa att det var godkänt, men det var knappt. Hon sa att hon såg att jag var lite "blockerad" i luftrören och frågade om jag hade eller hade haft astma och jag kunde fan inte ljuga för henne. Hon sa då att "Tyvärr, men det är för din egen skull, jag måste tänka på din hälsa i första hand. Du får säkert något annat jobb, Volvo ska ju återanställa folk. Du kan säkert få jobb där igen." Sedan sa hon samma sak typ 5 gånger till. Hon försökte bara vara snäll, men jag ville bara skrika till henne att jag skiter i min hälsa! Jag blir heller sjuk och jobbar än sitter hemma och blir psykiskt störd! Med orden fastnade i halsen och jag fick kämpa mot gråten och ville bara att hon skulle sluta prata så jag kunde få gå därifrån. När hon dessutom nämnde Volvo kändes det som att hon lika gärna hade kunnat slå mig i magen och spotta på mig. Fast med all säkerhet kommer jag väl hamna där igen, AF tvingar mig ju att söka alla industrijobb och eftersom jag bara har erfarenhet inom det vill ju typ ingen annan ha mig.

Kanske överreagerar jag, men när allt i ens liv går fel och man ser en chans till något bättre, som sedan skiter sig, då svider det fan i mig!
Har pratat med flera personer som är i samma sits som mig, alltså arbetslösa och även om de inte varit med om just detta så är ju även de vana vid att bli besvikna. De har dock något som inte jag har. Någon som finns där för dem och som stöttar dem. Någon att komma hem till som kan krama om dem och säga att allt kommer bli bra igen. Vad har jag? Två gapiga katter och en vänskapskrets som bara blir allt mindre.
Jag hade ett tag hopp om någon, någon som kändes speciell, men det var tydligen korkat, det skulle jag inte ha haft. Det kommer antagligen bara att rinna ut i sanden, för så känns det nu...
Har ofta fått höra att "du får skylla dig själv när du är så där kräsen", när jag klagar på att jag är singel. Men jaha? Krav ska man tydligen inte ha nej, men vad bra, då kan jag ju skaffa ännu ett pucko som kan slå mig gul och blå eller misshandla mig psykiskt! Att bli våldtagen är också väldigt trevligt, jamenvisst serru! Lika bra att ta första bästa karl jag ser, fan vad bra allt kommer bli då!
Nej, tydligen ska man inte ha några krav, inte ha några förhoppningar, inga drömmar och aldrig tro att man är för bra för någon/något, för det är man inte! Man ska stå där och le och tacksamt ta emot all skit som kastas på en!

Funderar starkt på om man skulle försöka stänga av alla känslor igen. Jag har lyckats med det innan och ett liv som apatisk är kanske bättre trots allt? Det börjar bli jävligt tröttsamt att få sitt hjärta bortkastat samtidigt som man håller på att drunkna i ett hav av tårar.

Förlåt för detta nattsvarta inlägg, men jag är så innerligt trött på att kämpa. Vad jag än gör, hur jag än försöker så blir saker aldrig bra. Finns Karma på riktigt så kan man ju börja undra över vem jag var i mitt förra liv...

För imorgon ska jag äntligen göra det där testet som avgör om jag får jobbet eller inte!
Har varit supernoga med min medicin de senaste dagarna och jag vet att mer än så kan jag inte göra, men ändå... Den här helgen har jag helt deppat ihop. Eller, egentligen inte, mer flytt från verkligheten med hjälp utav böcker och film. Nu måste jag dock fixa inför morgondagen och veckan som kommer och verkligeheten kan inte stängas ute längre.
Jag försöker att tänka positivt, men de svarta tankarna finns ändå där. Jag är rädd för att jag kommer bryta ihop imorgon om jag misslyckas med det där testet. Nog för att motgångar gör en stark, men någon gång borde det väl fan i mig vara nog? Det börjar bli tröttsamt att ständigt resa sig upp, att återfödas ur askan.
Vissa människor tycker att man är negativ och "får skylla sig själv", men de som säger så har nog inte varit med om alltför jobbiga saker här i livet. Dessutom så försöker jag att tänka positivt, hela tiden. Hade jag inte gjort det så hade jag nog inte funnits idag.

We fall and rise to feel alive?

PMS, folk som kastar skit på en utan att berätta vad man gjort för fel, PMS, folk som slutar höra av sig och inte har tid, ensamhet, PMS, regn och rusk, pengabrist, PMS...
Livet är fan i mig inget att ha emellanåt!

Har nu gjort det bästa utav situationen i alla fall:

- Laddat upp med en massa film
- Laddat upp med en massa böcker
- Laddat upp med en massa korsordstidningar
- Gjort pannkakstårta med blåbärssylt och vaniljglass
- Hittat en 5-kronors chokladkaka med hasselnötter
- Bäddat ner mig i soffan med täcke, kuddar och katter

 

Hej då världen, denna helg ska jag spendera i min ensamhet.

 

/Bitterfittan som tydligen är egocentrisk

I natt drömde jag att någon åt upp min frukt jag gömt nere vid hamnen. Sedan klippte jag av min ena stortå, frågade "ben växer väl ut igen va?" till någon bredvid mig, fick ett ja som svar, så slängde iväg min tå och gick därifrån. Haha jag säger då det :P

Har nyss tittat på Sex & the City och flera gånger kom jag på mig själv med att säga "åååh" när det hände något fint och gulligt. Kollade sedan på bilder från en gammal gymnasiekompis bröllop och fick tårar i ögonen. Håller jag på att bli en mjukis? Det här är inte likt mig! Inte nog med det så har jag börjat tänka en jävla massa på barn det senaste. Nej, det är knappast så att jag vill ha ett nu och jag kan ärligt säga att jag fortfarande inte är särskilt förtjust i dem. Ska jag ha barn ska jag ha ett jobb och bo ihop med "Mr Right" sedan några år tillbaka, helst vara gift också. Mest längtar jag efter att skaffa hund, haha, men en tanke slog mig härom dagen. Tänk att hitta "rätt", att få barn med honom, få något som man skapat tillsammans, det är en rätt häftig tanke ändå.

Nej, om man skulle titta på lite splatter kanske! Blir lite rädd för mig själv och mina tankar ibland, men ja, det kanske inte är så jäkla illa att vara en mjukis ändå? Att ha ändrat åsikt i vissa frågor har ju inget med mig som person att göra. Det är ju inte så att jag helt plötsligt älskar smörpop och vill tapetsera hela lägenheten rosa. Men om skulle det hända - D Ö D A  M I G !

Nu har de börjat igen. Har inte haft dem på flera år, men nu har de kommit tillbaka. Innan har det varit små saker det handlat om, men nu...

Minns ni drömmen jag berättade om, den med mina katter som hoppade ut genom köksfönstret? Fick idag ett mail från Veronika (som tog hand om två utav mina kattungar, en av dem var med i min dröm).

Berättade för Petra om min dröm igår och sa till henne att: "Tänk om det var en sanndröm? Borde höra med Veronika och kolla så att kattungarna mår bra". Några timmar senare avlivades lilla "Fräs", som hon döpt honom till. Ska man bli rädd eller ska man bli rädd? :(

Det roliga eller det hemska först? Vi kör på det hemska först tror jag.

Vaknade vid 6 imorse och grät som ett litet barn. Tårarna ville inte sluta rinna och efter ca två timmar somnade jag om igen pga utav utmattning. Anledningen till detta var för att jag hade haft den värsta drömmen i mitt liv! Jag brukar ha riktigt brutala och hemska drömmar, men denna tog verkligen priset, den handlade nämligen om mina bebisar.
En gammal kompis från Norrköping hade tydligen varit kattvakt hemma hos mig och så ringer hon till mig för att berätta något. I verkligheten så ska hon gifta sig, så i drömmen trodde jag att det var det hon skulle berätta. Det var dock inte fallet. I drömmen hade jag tre katter (Fenriz och Valkis och så Tyr, en utav kattungarna som flyttade härifrån för någon månad sedan) och hon berättade att Tyr hade ramlat ut genom fönstret (jag bor på tredje våningen) och krossat skallen. Jag blev ju förskräckt och skyndade hem. Hade min mamma med mig och vi upptäcker att fönstret i köket är trasigt, det går inte att stänga och flyger upp hela tiden. Fenriz och Valkyria beter sig helt knäppt, de är som besatta och springer mot fönstret hela tiden. Jag får hela tiden slänga bort dem så att de inte ska ramla ut de också. Mamma verkar inte bry sig och när jag har stängt fönstret och tror att det ska vara lagat så säger hon åt mig att hon ska gå ut på balkongen och röka. Jag vänder mig om och säger "ok" och när jag tittar på fönstret igen så är det öppet och Valkyria står på utsidan av det. Endast hennes svans är kvar på insidan så jag slänger mig efter den för att få in henne igen, men jag hinner inte, snuddar bara vid den och så ser jag hur hon hoppar. Skriker "neeeeej" och tittar ut genom fönstret och ser henne ligga utanför porten i en pöl utav blod. Hon skriker och rycker till och mitt hjärta dog utav den synen. Börjar gråta och rycker till när jag ser att även Fenriz är på väg mot fönstret. Slänger mig på honom och håller fast honom.

Vaknade av att jag skrek "MAMMA!!!" och sen grät jag som sagt rätt rejält. Valkyria låg bredvid mig i sängen, så gissa om jag nästan kramade ihjäl henne. Att se ett utav mina BARN blodigt och döende och maktlösheten av att inte ha kunnat göra något, att snudda vid hennes svans men inte hinna ta tag i den. Oj! Snacka om att få hjärtat krossat. Det var som sagt bara en dröm, men den var så verklig och så fruktansvärd. Gråter nu igen bara av att behöva tänka på det.

Men nog med det, nu ska jag ju berätta det roliga som hände igår!

Var ju på Ö&B och handlade lite igår. Det ligger ca 15-20 minuters gångväg från mig, så jag brukar gå dit istället för att ta bussen. På vägen hem hade jag två fulla kassar, men de var inte så tunga. Lyssnar på musik och nynnar med när en spansk farbror på en permobil saktar in bredvid mig och säger något. "Ursäkta?", säger jag och tar ut hörlurarna. "Behöver du hjälp?", frågar han. Jag skrattar lite och säger tack, men att det går bra ändå, men farbrorn vägrade ta ett nej, han tjatade som fan och så visade han att han hade plats över där jag kunde få ställa mina kassar. Till slut tvingas jag ge upp och går med på att ställa mina kassar där. Han körde rätt fort, så jag fick ju gå fort som tusan och ja, jag hade en jäkla massa tankar i huvudet om att han kanske skulle råna mig på mina varor! Till slut stannar han in och säger "äsch, hoppa på, det går fortare då" och så flyttar han sig så att jag också ska få plats på sätet. Nej, nej, nej, tänkte jag, DET går jag fan inte med på, men återigen, gubben vägrar ge sig. Så ja, jag hade inte mycket till val, så jag hoppade på och så skjutsade han mig till min port. Jag tackade så mycket för hjälpen och så gick jag in genom porten och där bryter jag ihop totalt och skrattar så jag nästan kissar på mig. Jättegulligt av farbrorn att hjälpa mig, men shit, detta var ändå jävligt komiskt. Inte varje dag man åker permobil liksom, hahaha :D